Det resulterade i att stora delar av det sociala livet stängdes ner helt. Restauranger, nöjesfält, biografer, konserter, idrottsevenemang och kyrkor stängde sina dörrar och slutade hålla igång det fysiska mötet och den sociala samvaron, som är så viktig för människans välbefinnande.

Det är något som inte stämmer här,

efter fem månader av nedstängning och mötesrestriktioner.Inkonsekvensen i restriktionerna är uppenbar. Om du går in på Ikea, El-Giganten, Intersport eller någon av de övriga stora affärskedjorna, möts du av överfulla hus. Här gäller inte 50-personersgränsen. För att inte tala om Gekås i Ullared, där man tar in 3 500 personer i samma butik vid samma tidpunkt, samtidigt köar tusentals människor utanför i en kilometerlång kö där distansen är som bortblåst. Men Gröna Lund eller Liseberg får inte öppna, idrottsarenorna gapar tomma och svensk elitfotboll spelar för tomma läktare. Alla hade de väl genomtänkta strategier för att kunna hantera corona vid ett öppnande. Det är inkonsekvent.

Kyrkan får bara samla 50 personer,

så vi tog paus. På de flesta platser stängdes kyrkan ner helt, inga möten, ingen bön, ingen verksamhet. Vi spelar in våra gudstjänster, gärna flera samtidigt och sänder dem på nätet, och vi kan lugnt sjunka ner i bekvämlighetssoffan därhemma. I början av pandemin vittnade många kyrkor om radikalt ökade tittarsiffror på nätgudstjänsterna. Vi verkade nå längre än vanligt, men med tiden mattades siffrorna av och nu vittnar de flesta om vikande tittarsiffror. Allt det som är kyrkans kärnvärden blev helt plötsligt svartlistat, att mötas, leva nära och umgås, kramas, betjäna varandra med handpåläggning. Den påtvingade isoleringen måste brytas nu, vi måste komma ut ur rädslans grottor. Många kyrkor kommer att få svårt att komma igång igen och samla folket, de är någon annanstans. De sitter hemma och tar gudstjänsten på nätet när det passar, om det passar. Vi måste våga genomskåda kraften som tagit vara på pandemin, en kraft vi som kyrka borde känna till, men som vi sällan eller aldrig talar om i kyrkan idag. Bibeln benämner den som antikrists ande, motståndaren till just det som den kristna församlingen står för. En kraft som kommer att vara verksam den sista tiden med en ambition att ”strypa” den kristna församlingen. Kanske kommer vi att tvingas leva med ”infektionshotet” hängande över oss under lång tid framöver. Men vi kan inte dö av social misär i avsaknad av beröring, kramar och det nära mötet mellan människor. Om inget händer snart kommer ”civil olydnad” att slå till hos folket och regler kommer att brytas i ren desperation.

Nu är det dags att öppna kyrkan igen

och på nytt samla folk, det är nödvändigt. Vi kan inte längre gömma oss bakom tv- och dataskärmar och sjunka allt längre ner i ”bekvämlighetssofforna”. Andliga ledare och pastorer vi måste resa oss upp och komma ut ur ”försiktighetsgrottorna”. Vi skall självklart fortsatt vara noga och försiktiga, ta hänsyn till varandra och följa de restriktioner som är möjliga, men vi kan inte låta oss begränsas längre. Vi måste bli en folkrörelse som på nytt kliver fram och tar initiativ, i en tid av socialt vakuum, präglad av rädsla och fruktan. Vi måste upprätta mötesplatsen och ta emot folket som bultar på dörren. Som exempel kan nämnas vår församlings ”Mirakelmöte” som hölls i torsdags där cirka 70 personer inte fick komma in, det var fullbokat. Lag och rätt kommer att utgå från det enade Jerusalem.

Låt oss använda vår kreativitet

och idérikedom för att hitta vägar att samla folket. Håll två möten i stället för ett, om ni har en stor lokal, dela av kyrkan i två enheter och ha tv-överföring till den ena samlingssalen och följ gudstjänsten med hjälp av en mötesvärd. Öppna kyrkorna igen. I den prövning som vi upplever på grund av corona ligger något fördolt som vi ännu inte sett. I prövningen ligger en dold skatt gömd som är en gåva till kristenheten. Den gåvan heter väckelse. Varje församling som vågar kliva fram igen har möjligheten att ta emot den dolda skatten.
HANS MARKLUND