Där fångar de upp enskilda fakta och lösryckta detaljer, ryckta ur sitt sammanhang, ett mejl eller ett Facebookinlägg från någon annan, helt utan källkritik och det lyfts sedan fram som en sanning, lika mycket värd som all samlad forskningsfakta i ämnet.
För något år sedan var vi alla ”invandrarexperter”, i höstas var vi ”miljöexperter” och nu är vi ”virusexperter”. Så vi borde ju veta.
Det är verkligen tröttande med alla självutnämnda experter som alltid vet ”hur en slipsten skall dras”, att det alltid finns enkla lösningar på svåra problem. Just nu går Sverige igenom en tuff kris med ett aggressivt virus som sprider sig bland befolkningen. 
Vi upplever ett hårt slag mot ekonomin och många företag och hela branscher går på knäna. Nu är inte tillfälle att släppa lös sina egna ”lösningar” och framställa sig själv som expert på områden där vi saknar sakkunskap. Det framstår enbart som löjligt.

Vi svenskar vet alltid bäst, enligt oss själva och har alltid svårt att acceptera att det finns proffs som kan saker bättre än vi. Det kan gälla fotbollstränaren som inte ser mitt barns talang, läraren som har bedömt mitt barn orättvist i betygssättningen, läkaren som inte begriper vilken medicin jag behöver. “Jag har ju googlat på mina symtom, diskuterat dem i en Facebookgrupp och läst en artikel i National Geographic”. 
Vi har svårt att acceptera att det finns professionella människor som kan saker bättre. Vi har svårt att acceptera auktoritet och lyssna till ledarskap. Vi har blivit våra egna experter.
Vi frågar alltid ”vems fel är det att det blivit så här?” Vi vill ha en syndabock. Under flyktingkrisen skylldes allt på Migrationsverkets chefer. När skjutningarna tog fart i vårt land var allt polisens fel. Nu är det Folkhälsomyndigheten och dess högsta chefer. Alla kriser har sina syndabockar och vi lever i en tid med en trend där självutnämnda experter ställs emot experter med vetenskapliga fakta.

Coronapandemin verkar följas av flera epidemier som fruktan eller en informationsepidemi där spekulationer, egna expertutlåtanden och slutsatser sprids på sociala medier som sanningar. Under tiden blir folk bara mer förvirrade, osäkra och rädda. Om denna informationsepidemi ska få fortsätta beror helt och hållet på hur vi reagerar och agerar. 
Vi måste sluta dela våra egna spekulationer och egensnickrade teorier där vi är osäkra på sanningshalten i källan. Sluta sprida rykten. Då kommer den digitala informationsepidemin snart att klinga av.

Trycket på Folkhälsomyndigheten och på våra ansvariga politiker är hårt. Det krävs ett stort mått av vishet i kombination med medmänsklighet och beslutsamhet för att vidta de rätta åtgärderna. Det är inte okej att kalkylera med att ”ett visst antal äldre och svaga, eller multisjuka människor kommer att dö. Det är det pris vi måste betala”, som någon sade i en intervju. Rätta beslut måste tas gällande landets ekonomi. De ekonomiska konsekvenserna av virusutbrottet är redan kännbara och de riskerar att bli förödande, med företag i konkurs, uppsägningar och ökad arbetslöshet, vilket i sin tur leder till en allmän ekonomisk nedgång.

Vi är mitt i en kris som berör hela samhället, där alla måste ta ansvar. Vi säger ofta: ”Det är inte min grej”, eller ”det är inte mitt ansvar” eller ”jag ser om mitt eget hus”. Och så agerar vi i själviskhet, genom att bunkra mediciner, toapapper och matvaror som det bara vore ”jag” som behöver gå på toa, får huvudvärk eller ska äta. Nu är vi i en situation som inte är någon annans ansvar utan allas.
Det finns ett känt ordspråk som lyder: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, ska ni göra för dem”. Om vi aldrig tänkt på andra förut, är det dags att börja nu. 
Nu behöver vi tänka på varandra och tillsammans skapa en positiv livsmiljö som tar oss rakt igenom krisen. Kärlek, generositet och omsorg är hårdvaluta i dessa tider och när vi väl kommer ut på andra sidan krisen, kanske en ny trend har skapats där vi visar varandra just detta: Kärlek, generositet och omsorg.
HANS MARKLUND
Chefredaktör