Sveriges kristna råd (SKR) presenterade den 19 februari i år undersökningen ”Unga troende i samhället”. I enkätundersökningen deltog 393 kristna ungdomar från olika kyrkotraditioner. Huvudfrågan var om de blivit utsatta för kränkningar med anledning av sin tro. Varannan ung person svarar på frågan att de upplevt sig kränkta på grund av sin tro. Kränkningarna sker vanligast i samband med lektioner i de naturvetenskapliga ämnena och religionskunskapen. En del elever uppger att de upplever en ”dumförklarande ton” och en ”raljerande attityd över tro”.
Det som framkommer i rapporten tycks vara en konsekvens av uppfattningen att tro och vetenskap utesluter varandra, samt att religiöst liv beskrivs som något föråldrat, irrationellt och främmande i vårt samhälle.
I undersökningen ställs också frågan om vem som uttalat sig nedlåtande eller kränkande. De flesta uppger att det är kompisar som uttalat sig kränkande, samtidigt som en fjärdedel av de tillfrågade uppger att de blivit utsatta för kränkning av en lärare.
Att elever upplever sig utsatta av lärare är skrämmande då den svenska skolan enligt läroplanen skall vara en ”social och kulturell mötesplats”. Skolan skall alltså vara en social mötesplats där ungdomar ska lära sig att leva med andra som har en annan bakgrund än sig själv. Det står vidare i läroplanen för religionskunskap att undervisningen ska “bidra till att eleverna utvecklar beredskap att handla ansvarsfullt i förhållande till sig själva och sin omgivning”. Att elever upplever sig kränkta av lärare måste bedömas som allvarligt med tanke på att det sker i skolmiljön som kräver obligatorisk närvaro. Det finns också anledning att tro att exempelvis muslimska och judiska ungdomar har liknande upplevelser och kanske till och med i större utsträckning.
Ordet kränkning, som är en juridisk term, betyder att förolämpa, vanära, våldföra sig på. Att kränka någon är att behandla en person nedsättande i ord eller handling, eller att göra ingrepp i personens rättigheter eller friheter. Trenden i tiden är att personer som upplever sig kränkta har ökat sedan 2012 enligt Myndigheten för ungdoms och civilsamhällesfrågors (MUCF) undersökning ”Ung idag”. Allt fler unga upplever sig kränkta utifrån utländsk bakgrund/hudfärg, kön, sexuell läggning, könsidentitet, ålder, utseende, funktionsnedsättning eller religion.
I dagens Sverige finns en tydlig trend att normalläget är ”icke-tro”. Det finns starka strömningar i dagens samhälle att barn och ungdomar skall växa upp i en religionsneutral värld. I Sverige som betraktas som ett av världens mest sekulariserade länder är religion och stat åtskilda, men Sverige kan inte betraktas som ett ateistiskt land när vårt samhälle till stor del består av människor med någon form av religiös tro.
Den 1 januari i år blev FN:s barnkonvention svensk lag. FN:s barnkonvention omfattar barnets rätt till en allsidig utbildning liksom rätten till religiös och kulturell identitet. Skolmiljön bör enligt konventionen återspegla en anda av förståelse, fred, tolerans och jämlikhet mellan könen samt vänskap mellan alla folk, etniska, nationella och religiösa grupper och personer som tillhör ett urfolk, och utbildningen ska syfta till att förbereda barnet för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle i denna anda.
Två av Sveriges viktiga grundlagar är yttrandefriheten och religionsfriheten. Yttrandefriheten i Sverige betyder att varje medborgare i Sverige har rätt att uttrycka sig i tal, skrift eller bild eller på annat sätt, som det uttrycks i regeringsformen. Myndigheter får inte i förväg pröva om uttalandena är lämpliga eller bestraffa medborgare enbart för att de ogillar vissa uttalanden. Yttrandefriheten är en förutsättning för en demokratisk stat. Den regleras ofta i ländernas grundlagar, som till exempel i Sverige där bland annat hets mot folkgrupp har förbjudits. En medborgare äger heller inte rätten att uttala sig kränkande om en annan person.
Religionsfriheten lyder: “frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.” Religionsfriheten är enligt regeringsformen absolut, och får inte inskränkas genom lag.
Detta betyder varje medborgares rätt att utöva sin tro och religiösa åskådning samt att uttrycka sina åsikter, så länge det inte är kränkande.
Fungerar yttrandefrihet och religionsfrihet i verkliga livet i vårt land idag, eller är det enbart en skrivelse på ett papper? Utgör dessa två lagar verkligen det skydd för den svenska medborgaren, som är tänkt? Vad händer med ett samhälle där troende ungdomar inte uppmuntras att söka sin övertygelse och samtidigt får lär sig att respektera andras tro?
HANS MARKLUND
Chefredaktör