Allt fler svenskar väljer ”ensamhet” i stället för en relation mellan man och kvinna och detta gäller inte minst svenska kvinnor. Det skapar en ökad efterfrågan på spermiedonatorer när de ensamma kvinnorna trots allt vill bilda familj, men utan en närvarande man. 
Sedan har vi också utvecklingen inom hbtq-området där det homosexuella och lesbiska förhållandet blir allt vanligare. Snart visas inte en film på bio eller en tv-serie utan att det homosexuella förhållandet lyfts fram och förhärligas. Hur mår vi svenskar egentligen? Trots Sveriges stora välstånd samt vårt självständiga och relativt jämställda samhälle, väljer många medborgare ensamhet. Vi har hög skilsmässostatistik, cirka femtio procent av alla äktenskap som ingås slutar med skilsmässa och individen sätts oftare framför familjen, som till exempel Kungsholmen i Stockholm som har världens största andel singelhushåll.

Den svenska folkhemstanken utvecklades i början av 1920-talet, och kom också att handla om familjen. I början av 1970-talet presenterade Socialdemokraterna sitt familjeprogram under rubriken ”Familjen i framtiden - en socialistisk familjepolitik”. Efter att detta lanserades har utvecklingen i Sveriges, där staten på olika sätt har uppmanat till mer självständighet, större jämställdhet, och till ett liv där alla skall göra karriär, lett till att medborgare alltmer förlitar sig på staten. Staten subventionerar mitt liv genom bidrag, staten skall ta hand om barnen, staten ansvarar för fostran och så vidare.  Det är naturligtvis inget fel med jämställdhet och utveckling, men det har samtidigt slagit hårt emot tanken på kärnfamiljen och äktenskapet mellan man och kvinna där man tillsammans tar ansvar för sina barn.
Det är ”systemet” som skall ta ansvar för mig, säger vi, och vi lutar oss reflexmässigt och utan medveten reflektion emot staten. Vår jakt efter självständighet har inte ökat gemenskapen i samhället, snarare tvärtom, det har ökat egoismen och gjort oss mer oberoende av varandra, men mer beroende av staten, som tar hand om mig.

Nu har det gått 50 år sedan socialdemokraterna lanserade sitt program ”Familjen i framtiden - en socialistisk familjepolitik”. Kampen för självständigheten har nått långt men den har kostat ett pris. 
Nu behöver en annan ”dröm” göra entré, drömmen om gemenskap i stället för ensamhet, drömmen om hela familjer i stället för spruckna relationer med olyckliga och trasiga barn som följd. Vi behöver skiljas från staten och gifta oss med familjen.
När Me too-rörelsen lanserades och drog fram över världen för några år sedan och belyste den osunda och helt oförsvarliga behandlingen av kvinnor, det var självklart helt nödvändigt, föddes en tanke hos mig. Det måste i rimlighetens namn finnas lyckliga och sunda relationer och äktenskap mellan man och kvinna, som håller livet ut, och där vi behandlar varandra med kärlek och respekt. Tanken på en rörelse under namnet ”We two” som lyfter fram det sunda förhållandet, den hela familjen och relationen som håller livet ut.   

Låt en ny dröm göra entré där vi väljer gemenskapen i stället för ensamheten, omtanke i ställer för egoism, äktenskap och familj som håller, en dröm där kärlek och respekt står i centrum.
HANS MARKLUND
Chefredaktör