Detta datum förorsakade inte så många historiska händelser på själva dagen även om veckan innehållit genomfört brexit, riksrättsförhandlingar i Washington DC och en växande pandemi i Kina med mera som kan påverka världen.
Den mest historiska händelsen är dock tillkännagivandet av USA:s fredsplan för Mellanöstern som lär kunna bli av historiska mått, eller som president Trump uttrycker det: “Århundradets avtal”. 
Arabförbundet har sedan dess enat uttalat sig att man inte ställer sig bakom detta förslag även om Saudiarabien tidigare aviserat att man ser positivt på planen. Denna tidlösa konflikt har nu kommit i ny dager och frågan är hur FN kommer att agera som fram tills nu ägnat merparten av sin tid åt att kritisera Israel och försöka lösa denna konflikt utan resultat.  

En karta över den framtida gränsdragningen mellan Israel och Palestina har tagits fram. Av den framgår att dagens bosättningar på, enligt FN, ockuperat palestinskt territorium ska få status som israeliska enklaver omgivna av en framtida palestinsk stat.
Planen går vidare ut på att arabvärlden erkänner den judiska staten Israel, något palestinierna historiskt vägrat, samtidigt som Israel får behålla dagens bosättningar och får Jerusalem som “odelad huvudstad”, vilket president Trump var noga med att poängtera. 

Palestinierna å sin sida ska få 50 miljarder dollar i statsstöd från sina arabiska grannar med stöd av USA för att skapa en miljon nya jobb, en tunnel mellan Gaza och Västbanken samt tillträde till Tempelberget och en egen del av östra Jerusalem som huvudstad den dag de lyckats uppnå kraven som ställs av världssamfundet på en suverän nationalstat. Sist men inte minst måste de enligt planen lägga undan all terror. 
De krav som historiskt ställts på varje enskild suverän nationalstat är som följer:
• Ett territorium med permanent befolkningen
• En självständig regering
• Att de kan ingå avtal med andra suveräna stater

När och om de självstyrande palestinska områdena i Gaza och på Västbanken får en gemensam regering vet idag ingen. När och om korruptionen upphör så att palestinierna kan ingå avtal med andra stater, samt när och om de kan utöva herravälde över sitt eget territorium återstår att se. Förslaget är dock, även om det kan anses ha brister från båda håll, det första seriösa förslag som lagts på bordet i konflikten på mycket länge. 

Den som kan sin Mellanösternhistoria vet att staten Israel utropades den 14 maj 1948 för att omedelbart anfallas av sina arabiska grannar som vägrade att välkomna judarna hem till sitt hemland. Deras mål har sedan dess varit att på olika sätt ”driva judarna i havet”. 
Med denna föresats som grund gick de till verket 1967, i det som kom att gå till historien som sexdagarskriget, ett krig i vilket Israel trots gravt numerärt underlägsna trupper lyckades vinna på alla fronter och driva arabstaterna på flykten. Det var i juni 1967 som israeliska styrkor under ledning av Moshe Dayan och Ariel Sharon erövrade östra delarna av Jerusalem och Västbanken i väster från Jordanien, Gaza och Sinaihalvön i söder från Egypten och Golanhöjderna i norr från Syrien. De flyktingar som flydde 1948 och 1967 har sedan dess blivit brickor i ett maktspel där FN och dess resolutioner styrt. 

År 1993 undertecknades Oslo avtalet, som året därefter förärade Shimon Peres, Yitzhak Rabin och Yassir Arafat Nobels fredspris. I avtalet lovade Israel att ge upp land för fred och parterna förband sig att bilda två stater i enlighet med den berömda “tvåstatslösningen”. FN har i sina många resolutioner genom åren krävt att dessa två stater ska bygga på gränserna från före Sexdagarskriget 1967 och att alla flyktingar ska äga rätt att återvända. 
Det är denna status quo som Trump och USA nu utmanar i starka ordalag som “palestiniernas sista chans”. Donald Trump säger vidare att “Jerusalem är Israels odelade huvudstad” och att flyktingkrisen ska lösas “utanför området”. 

Detta innebär, tillsammans med USA:s erkännande av Golanhöjderna och bosättningar på Västbanken som Israeliskt territorium samt flytten av ambassaden till Jerusalem, att Osloavtalets dagar är över och att en mer Israelvänlig fredsplan ligger på bordet. 
ROBIN OLSSON