Tidpunkten kan fastställas, den tog slut där i söndagskväll vid 21.30-tiden”.
Detta är ljuv musik för en förenad borgerlighet som minns när socialdemokratin hade egen majoritet och styrde Sverige som om det varit en del av deras partiorganisation. Suhonen skrev vidare i sin krönika, där han förklarar varför detta skett: “Framför allt slutade arbetarrörelsen prata klassmedvetande och började lägga ner sina tidningar. Men högern behöll sina, ja köpte till och med de socialdemokratiska”.

Den 27 november i år stoppade den lokala Socialdemokratiska tidningen Östra Småland och Nyheterna (Östran) tryckpressarna för sista gången, en tidning som har verkat i Kalmar län sedan 1928. Tidigare S-ledaren Håkan Juholt var fotograf och journalist på Östran under 80- och 90-talet. “Juholtarn” fick därför äran att sätta punkt för tidningens sista tryckta krönika där han skrev: “Tidningen blev också mitt liv. Prenumerationsförsäljare, fotograf, lokalredaktör, styrelseordförande och krönikör. Östran/Nyheternas trycksvärta rinner i mina ådror”. 
Är denna konkurs månne ett omen i tiden?
Nedläggningen av Östran är den sista i raden av arbetarrörelsens tidningar som antingen sålts till borgerliga konkurrenter, som till exempel Värmlands Folkblad som gick upp i konservativa Nya Wermlands Tidningen 2017 eller som gått sotdöden till mötes på grund av vikande upplagor. 
Ökenvandring började 1992 när Östrans dåvarande ägare A-pressen gick i konkurs. Koncernen hade 1400 anställda och deras uppgift var att samordna och utveckla de tidningar som i början av 1900-talet startats av lokala organisationer inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen. A-pressen drabbades hårt av det tidiga 1990-talets vikande konjunktur och gick så i konkurs. Östran övergick då till borgerliga Gota Media, som nu på grund av en halverad upplaga och svag ekonomi lägger ner tidningen. 

Håkan Juholt fick dock efter karriären som tidningsman på Östran en plats i Sveriges Riksdag och 2011 befordrades han att ta över rodret på ett redan då sjunkande (s)kepp efter Mona Sahlin. Under “Juholtarns” tid som partiledare fortsatte socialdemokratins “via dolorosa”; ljusår från de opinionssiffror partiet en gång hade under Tage Erlanders dagar. 
 Juholt är idag ambassadör på Island, dit han förpassades efter dåliga opinionssiffror och en “kulboaffär” 2012. Rodret överläts till den som många trodde var arbetarrörelsens (s)ista hopp, Stefan Löfven. En “gråsosse” och fackpamp från Norrland, som för omväxlings skull var för kärnkraftens bevarande. Löfven fick i uppdrag att ta tillbaka makten och de arbetarväljare som firma Sahlin & Juholt skrämt till bland annat Moderaterna och Sverigedemokraterna. Det har de facto funnits en borgerlig eller icke socialistisk majoritet i riksdagen sedan valet 2010, som av olika anledningar aldrig fått eller velat ta chansen att styra landet mot ett gemensamt mål.

“Fackkunskaperna” i ordets rätta mening har kanske många gånger under de senaste fem åren lyst med sin frånvaro, men dock inte statsministerns förmågan att förhandla. Löfven har på ett unikt sätt, bakom lykta dörrar skapat både DÖ-överenskommelsen och Jöken vilka krönt honom till den “osannolika statsministern” som aldrig haft mandat att genomföra sin egen politik. Nu börjar till och med de närmast sörjande, som Daniel Suhonen att tappa tron på hans ledarskap. 
Sverige blir för varje dag som går lite borgligare i kulören, frågan är när rosorna på Rosenbad ändrar kulör. 
ROBIN OLSSON