Brexitförhandlingarna om Storbritanniens utträde ur unionen är nu inne i sitt slutskede samtidigt som det visat sig ytterst svårt att ideologiskt och ekonomiskt hålla samman en hel kontinent med så olika syn på skatte-, familj- och försvarspolitik. Vidare förhandlas det för närvarande om den kommande långtidsbudgeten, viken ser ut att bli en dyr historia för Sverige.
Sveriges EU-ambassadör Lars Danielsson sa lite ironiskt i SVT Forum nyligen: “Det finns tre saker som drar fram det sämsta i människan; Arv, skilsmässa och EU:s långtidsbudget”. Nu väcks röster i riksdagen, där bland andra Kristdemokraterna, Moderaterna och Vänsterpartiet är överens om att Sverige ska vägra en 40 procentig ökning av avgiften som är föreslagen från Bryssel.
Fredsprojektet EU kan trots dagens problem glädja sig över att ha förärats Nobels fredspris 2012 med motiveringen: “För att ha förändrat större delen av Europa, från krigshärjad kontinent till en kontinent präglad av fred”. Denna sin huvuduppgift har EU klarat väl, att skapa fred och samverkan mellan forna fienderna Tyskland och Frankrike samt lyfta levnadsstandarden i Östeuropa genom frihandel och fri rörlighet.
Frågan är dock vart detta projekt nu tar vägen om Storbritannien lämnar och Visegradländerna Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern kommer ytterligare på kant med etablissemanget i Bryssel? Vad händer med försvarsförmågan utan Storbritannien och kommer Nato att bestå i nuvarande form? Frankrikes president Macron har öppet deklarerat att Nato är “hjärndött” och han driver tesen om en framtida EU armé. Den andra stora frågan är hur Bryssel framgent ska finansiera sin stora verksamhet, kommer de att tvinga alla medlemsländer att gemensamt ta emot flyktingar solidariskt och gemensamt betala notan för Storbritanniens frånfälle? Detta är stora frågor som inte i detalj diskuterades i debatten dagarna före omröstningen 1994.
Folkomröstningen för 25 år sedan föregicks av en het debatt; JA till Europa eller Nej till EU, mellan federalister och nationalister. Moderaterna och dåvarande Folkpartiet var i stor utsträckning positiva till EU, medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet var emot. Kristdemokraterna, Centern och Socialdemokraterna var officiellt på Ja-sidan, men med facit i hand röstade flera av deras väljare för ett Nej. Både dåvarande statsminister Ingvar Carlsson (S) och oppositionsledaren Carl Bildt (M) var för ett medlemskap.
Inget borgerligt parti stod på nej-sidan även om resultatet gav vid handen att flera av deras väljare röstat nej. När aftonen kom den 13 november 1994 förkunnades det i SVT att folket hade talat och kommit till slutresultatet att 52,3 procent hade röstat för och 46,8 emot emedan 0,9 procent hade röstat blankt.
Resultat kom att få stora konsekvenser för Sverige då makten i och med beslutet successivt under åren flyttats från Helgeandsholmen i Stockholm till ett federalistiskt Bryssel där EU stiftar de direktiv och lagar som styr vår vardag.
Idag är det inget parti i Sverige som aktivt driver ett utträde ur EU sedan Sverigedemokraterna lämnat denna linje. Partierna har dock nyanserat sin EU-iver en aning. Europatanken är nobel och dess fredsskapande egenskap värd att bevara, men frågan är om överstatlighet, ökad avgift och fler EU direktiv är vägen dit.
ROBIN OLSSON