Vid millennieskiftet beslutade Sveriges riksdag att det kalla kriget var över. Vänsterpartiet – som tidigare ansetts säkerhetspolitiskt opålitliga på grund av sina nära relationer med Moskva – bjöds in i försvarspolitikens finrum och i Säkerhetstjänstkommissionen utredde Ulf Bjereld – som själv tillhört den extremvänster vars kopplingar till internationell terrorism Säpo övervakade – hur svenska underrättelsetjänsten granskat misstänkta landsförrädare på vänsterkanten.


När Säkerhetstjänstkommissionen tillsattes år 1999 hade Aftonbladets chefredaktör Gunnar Fredriksson en central plats i Styrelsen för psykologiskt försvar, trots att han på 1960-talet själv rapporterade till den tjeckoslovakiske KGB-spionen Koudelka och hade kontakt med Wolfgang Eschka, som var DDR-ambassadens pressattaché och Stasispion i Sverige, på 1970-talet.
Strax därefter blev Jan Guillou, som dömts för spioneri och utfört betalda uppdrag åt den beryktade sovjetiska säkerhetstjänsten KGB, Publicistklubbens ordförande och några år senare blev Stig Bergling, spionen som dömts för landsförräderi för att ha sålt ut svenska försvarshemligheter till Sovjet, aktiv medlem i Vänsterpartiet.
Ytterligare några år senare hemligstämplades namnen på de 57 svenskar som finns med på Säpos lista över personer som samarbetade med Stasi. Nio av dem är journalister.


Huvudstadens luftförsvar försvann, Gotlands regementen – som funnits på ön sedan Ryssland under några veckor ockuperade ön år 1809 – togs bort. Glesbygdsstöd och regionalpolitik blev viktigare än försvaret av Sverige och Riksantikvarieämbetet fick därför ersätta regementena på Östersjöns mest strategiska ö. 
Huvudstadens och Mälardalens luftförsvar med uppgiften att försvara rikets ledning och närområdets 3 miljoner människor togs bort och eftersom arbetslösheten var hög i Norrbotten placerades Sveriges luftförsvar i Luleå för att skapa arbetstillfällen.
Det var bara ett litet problem. Den 7 maj år 2000, precis när dessa dramatiska beslut togs, blev Vladimir Putin president i Ryssland och det visade sig snart att den ryska statsledningen inte ville förhålla sig till de svenska budgetramar som slog fast hur mycket säkerhetspolitisk oro i världen som Sverige har råd med.
Sverige befinner sig i dag i ett yrvaket tillstånd efter att själva förutsättningarna för de senaste årens svenska försvarspolitik helt har fallit samman. För ett år sedan delades broschyren ”Om kriget kommer” ut till hela den svenska befolkningen för första gången sedan 1961. Och Sveriges Television har nu sänt flera programserier som syftar till att höja den svenska beredskapen.
Att S-regeringen i detta läge inte vill finansiera de förslag som en enig Försvarsberedning kom med i maj månad är i högsta grad uppseendeväckande.
RUBEN AGNARSSON
ruben@inblick.se