De senaste åren har ordet kränkt flitigt använts i många sammanhang. Sedan 2010 har användningen av ordet skjutit i höjden. Framför allt är det adjektivformen, kränkt, som används.Verbet, att kränka, används inte alls så flitigt. Vi talar om det på ett personligt plan, där man är kränkt eller känner sig kränkt. Ofta används det i ironiska termer.

Ordet kränkt kan ha lite olika innebörd utifrån hur det används. Det kan betyda ifrågasatt eller sårad. Det kan också betyda att man behandlar en person nedsättande i ord eller handling, eller att göra inskränkningar i en persons frihet och rättigheter.
Varje handling måste givetvis bedömas var för sig och när det handlar om verkliga kränkningar, till exempel genom mobbning eller andra trakasserier, så är det självklart att det är oacceptabelt.
Men vad händer när kränkning går från att vara något som beskriver verkligt upplevda händelser där det tydligt rör sig om en kränkning, med alla fasor som följer en sådan handling, till att det används för att uttrycka individens rätt att uppföra sig hur dumt som helst?

Detta märks just nu mycket tydligt i skolan. Kränkthetskulturen breder ut sig. Med jämna mellanrum har det uppmärksammas hur skolor döms till böter för att lärare och personal har försökt att uppehålla ordningen i skolans lokaler. Enligt en debattartikel i Dagens Nyheter urholkas lärarnas auktoritet och lägger en grogrund för för ordningsproblem.
Enligt en expert på Skolverket anses en elev vara kränkt ”när eleven själv uppfattar att han eller hon är det”. Men hur kan det vara så?

På Dagens Nyheter Debatt kan man läsa: ”Om man som lärare inte ens kan vara fullkomligt trygg med att vederbörande kan skicka ut en elev som stör lektionen utan att myndigheterna ska se det som en kränkning har man lagt grunden för en skola där lärarna inte kan utföra sitt grunduppdrag.”
Enligt lagen.nu är kränkning ”ett angrepp mot någons person, frihet, frid eller ära. För att kränkning anses uppstå krävs att det är en attack mot någons integritet. Det krävs vidare att personen i fråga på något sätt värnar sin integritet och inte själv ”bjuder in” till kränkningen. Är den kränkta medvållande kan ersättningen jämkas eller helt falla bort.”

När man läser om lärarna som på ett eller annat sätt har försökt avvärja hotfulla eller oacceptabla situationer i de nämnda ärendena och där även de berörda eleverna har fått ersättning, är det ganska tydligt att i de flesta fallen har eleverna ifråga ”bjudit in” till situationerna som uppstod.
Det som sker i vår lättkränkta kultur kan leda till att de som verkligen är kränkta utifrån lagens definition, inte blir tagna på allvar. Det är djupt oroande att detta viktiga ord delvis har fått en helt annan innebörd. Det är ett ord med kraft som man endast borde ta till när det verkligen är allvar, för att beskriva ett intrång i den personliga integriteten och för att beskriva en grov orättvisa eller förnedring.

Vi behöver sluta att använda ordet där det inte har relevans och återta det till sin rätta sammanhang. Ordet kränkt borde alltid vara en allvarlig signal om att allt inte står rätt till.