Speciellt en judisk folkgrupp, som köpte och sålde ädla stenar och andra värdefulla föremål, väckte hans intresse. I april år 627 överfölls 800 judiska män plus tusentals kvinnor och barn. De plundrades på allt. Männen tvingades att gräva en grop som de fördes fram till och halshöggs vid, medan barnen och kvinnorna såldes som slavar.
När World Trade Center i New York utsattes för den fruktansvärda attacken 11 september 2001, lämnade självmordsbombarna efter sig ett citat från händelsen som utspelade sig på 600 talet.
I många muslimska länder förföljs och dödas judar i vår tid. Gång på gång hörs historier om attacker mot judar runt om i världen. Antisemitismen frodas och Sverige är inget undantag. Det enda landet där judar känner sig trygga från antisemitism är i Israel. Däremot lever de i en ständig skräck för terrorangrepp.
De som inte anser att Israel är viktigt för det judiska folkets existens är historielösa. Att kritisera den enda demokratin i Mellanöstern är mer lag än undantag och de två vanligaste exemplen på när kritik övergår i antisemitism är följande;
Ett ifrågasättande av Israels rätt att existera och att förvägra det judiska folkets rätt till självbestämmande i sitt historiska hemland. Detta är antisemitism i och med att folk generellt har rätt till självbestämmande, samt att man därmed också förnekar det judiska folkets historia. Ännu mer absurt blir det när vissa debattörer stödjer palestiniernas rätt till självbestämmande och ett eget land, samtidigt som man förnekar det judiska folket samma sak.
För det andra tillskrivs Israel ibland egenskaper och handlingar på ett sätt som är rent ut sagt ondskefulla. Att Israel framställs av vissa debattörer som om de vill förinta det palestinska folket, är ett exempel på hur absurt det kan låta.
Hur kommer det sig att man så ofta kräver ett agerande av Israel som inte förväntas eller krävs av någon annan demokratisk nation? Sedan sextiotalet har vänstergrupper varit pådrivande för att bilda opinion mot Israels rätt att existera. Under åttiotalet samlades det in 175 000 namnunderskrifter som ställde krav på att erkänna PLO under Yassir Arafats ledning, för en idé om en palestinsk statsbildning. Då var budskapet att PLO kommer aldrig att erkänna Israels rätt att existera.
Den 14 maj 1948 deklarerade David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister, landets självständighet och därmed uppstod staten Israel. Genast invaderades landet av sex fientliga arméer. Oavsett storlek, skulle den nyblivna staten inte få existera och judarna skulle drivas uti havet. Den 15 maj samma år sade arabförbundets generalsekreterare, Abd al-Rahman Azzam i en intervju med BBC; ”Detta kommer att bli ett utrotningskrig och en massaker, som kommer att bli lika omtalad som den mongoliska massakern och korstågen”. Arabstaterna lyckades inte förinta den judiska staten.
Initiativ till fredsförhandlingar har kommit och gått. Några har varit framgångsrika medan andra inte har gått att förverkliga. Vi måste tro att det kommer finnas möjligheter till samexistens och fred både för Israel och de arabiska grannländerna. Israel är den ende demokratin i området och landet erbjuder samma sociala trygghet både för judar och araber som bor där. Förhoppningen är att även Sverige i fortsättningen kommer att ändra sin syn på Israel. Situationen för judarna i Sverige är inte munter just nu. När hovrätten hävde utvisningen av en palestinsk medborgare som kastade brandbomber mot den judiska synagogan i Göteborg förra året, var det med orden; ”med hänsyn till Israels eventuella intresse i saken.” Detta i sin tur skickar fel signaler och kan leda till att det i Sverige är okej för personer från Mellanöstern att kränka judar. Det råder ingen tvekan om att extrema grupper inom islam har för avsikt att eliminera så många judar som möjligt.
Då är det uppfriskande att läsa Tomas Samuels vittnesbörd som du hittar i detta nummer av Inblick. Det skänker hopp för framtiden!
RIGMOR HOLST
Chefredaktör