
Trots att Jan Guillou i Aftonbladet, Leif GW Persson och Alex Schulman i Expressen och Fredrik Strage i Dagens Nyheter i valets slutskede gav sitt uttalade partipolitiska stöd eller öppet uttryckt att de skulle rösta på Socialdemokraterna/de rödgröna, och trots att övriga journalistkåren/kultureliten (inklusive SVT:s valbevakning) direkt eller indirekt gett oproportionerligt uppbackning till den förra regeringen, sjönk stödet för Sveriges mest utpräglade maktparti.
När Stefan Löfven på valnatten lovade att han skulle sitta kvar som statsminister var det mer ett uttryck för hans/partiets självbild än en politisk verklighet. Inte heller handlade det om en respekt för demokratiska principer.
Att Löfven själv i fyra år regerat med öppet eller passivt stöd från parlamentets två ytterlighetspartier, V och SD, hindrar honom inte från att håna Kristersson, när nu en M-ledd regering försöker hitta stöd i parlamentet.
Faktum kvarstår: Sverige behöver styras. Mycket talar alltså för att Ulf Kristersson så småningom – när dammet har lagt sig – blir statsminister för en minoritetsregering. Dels ger han inte ett prestigefyllt intryck – vilket är förutsättningen för att bygga förtroende och skapa regeringsunderlag – dels är han den tydligaste exponenten för riksdagens sammansättning, där de icke-socialistiska partierna fått 60 procent av mandaten.
Man kan utgå från att en rad skräniga utspel från S, V och SD – men kanske också från C och L – kommer att försvåra en regeringsbildning. Att då sakligt föra regeringsfrågan framåt – i ett delvis fientligt medielandskap - kräver sin man/kvinna.
Det återstår nu att se vilka partier och partiledare som är beredda att sätta Sveriges bästa framför det egna partiets och framför den egna politiska karriären.
Med tanke på tonläget i valrörelsen och låsningarna i svensk politik kan det komma att ta sin tid att mejsla fram ett regeringsdugligt parlamentariskt underlag.
Först måste det som ser ut som redan dödfödda alternativ utforskas i grunden. En sak är säker: Sverige är i desperat behov av en icke-socialistisk regering. Få svenska regeringar har gjort så stor skada, både utrikespolitiskt och inrikespolitiska, som regeringen under den förra mandatperioden.
RUBEN AGNARSSON
ruben@inblick.se