I slutet av mars kom boken ”Israel och hennes fiender” ut, där Bengt G Nilsson redogör för sin omsvängning i Mellanösternfrågan. Författaren har varit journalist på svenska vänstertidningar som Folket i Bild/Kulturfront, ETC, Ny Dag och Aftonbladet. Med känslomässiga sympatier hos palestinierna blev hans artiklar godkända av dessa vänsterredaktörer trots att han själv inte delade deras politiska åsikter.
Dessa meriter bäddade även för en karriär på Sveriges Television.
I december 1985 fick han till och med en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han ville träffa Yassir Arafat i Tunis för en intervju. Utrikeschefen Staffan Heimerson på Aftonbladet beordrade honom att tacka ja till erbjudandet.
Det var en tid när den palestinska rörelsen präglades av terrordåd och interna stridigheter.
– PLO var en paraplyorganisation där terrordåd initierades. Arafat kunde ha stoppat exempelvis PFLP:s terroraktioner om han hade velat, säger Bengt G Nilsson.

Bondeoffer

Han menar att det palestiniska folket har blivit ett ”bondeoffer” som tillåts för att hålla liv i konflikten.
– Det är helt nödvändigt att hålla fast palestinierna i misär, fattigdom och avsaknad av framtidsutsikter för att kunna hålla liv i den politiska kampen, förklarar han och menar att den olösta konflikten är en följd av flyktingarnas ständiga lidande.
– Om flyktingarna redan från början hade erbjudits fulla medborgerliga rättigheter i de länder dit de flydde 1948 så hade fredsförhandlingarna mellan Israel och PLO blivit otroligt mycket enklare.
Bengt G Nilsson är kritisk till det palestinska ledarskapets oförmåga att leverera ett framtidshopp till de miljoner unga människor som inte kan se fram emot annat än en livslång tillvaro i FN-administrerade flyktingläger.
En annan orsak till hans omsvängning är den palestinska och arabiska reflexen att säga nej, nej, nej till alla lösningsförslag:
”Vi säger tusen gånger: Nej, nej och nej” sade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas som en reaktion på USA:s fredsplan som presenterades i januari 2020.
”Nej, nej, nej” var också arabländernas reaktion efter Sexdagarskriget 1967 när Arabförbundets toppmöte i Khartoum samma år antog en resolution som sade nej till fred, nej till förhandlingar och nej till att erkänna Israel.

Stor uppmärksamhet

Att Bengt G Nilsson ändrade åsikter i Mellanösternfrågan har fått stor uppmärksamhet. När han beskrev sin omsvängning i en artikel i Timbros nättidning Smedjan i januari 2018, blev den årets mest lästa text.
– Reaktionerna fick mig att gräva lite djupare i frågan, säger han när han beskriver hur beslutet att skriva en bok växte fram.
Hans tid som reporter i Afrika på 1970-talet blev en ögonöppnare. Han upptäckte en samordning där militärt sovjetiskt stöd till revolutionära socialistiska grupper följdes upp med svenskt bistånd till samma organisationer. För tre år sedan kom hans bok ”I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika”. Boken handlar om hur Sveriges bistånd gick till marxistiska regimer i Afrika och att svenska skattebetalare under ett halvsekel – i samarbete med Sovjetunionen – betalade miljardbelopp till regimer som krigade och förtryckte människor.
”Jag insåg att ljugandet om den afrikanska socialismen, president Nyereres storhet och det svenska biståndets välsignelsebringande effekter var satt i system”, skriver författaren i sin nya bok och nämner om hur gerillasoldater torterades av ANC men också om vänsterjuntan i Etiopien som ägnade sig åt massmord på den egna befolkningen samtidigt som man backades upp med svenskt bistånd.

Tydligare bild

Författaren beskriver hur en allt tydligare bild framträdde: Det var hela tiden samma människor som vägrade problematisera biståndets dödliga effekter, som urskuldade vänsterns illgärningar, förlöjligade liberalismen och fördömde och demoniserade högern.
– Det var också de som urskuldade PLO:s illgärningar och fördömde och demoniserade Israel, fortsätter han.
Boken ”Israel och hennes fiender” beskriver hur befrielsekriget år 1948 resulterade i att de områden som hade reserverats för en palestinsk stat togs över av Jordanien (Västbanken) och Egypten (Gazaremsan) – i princip utan internationella protester.
När Israel sedan vann Sexdagarskriget och Gaza och Västbanken – liksom Sinai och Golan – istället ockuperades av Israel växta protesterna till stormstyrka.
Efter Yom kippur-kriget 1973 ströp de oljeproducerande arabländerna oljetillförseln till länder som hade hjälpt Israel och det var i samband med oljekrisen som även Sveriges förändrade sin hållning i Mellanösternkonflikten.
Under Olof Palmes officiella besök i Algeriet i november 1974 skrevs ett oljeavtal som gav Sverige rätt att leta olja i landet. Under besöket bjöds Palme på middag av president Houari Boumediene med Yassir Arafat som hemlig gäst, dagen innan Arafats besök i FN:s generalförsamling.

Var Palmes besök initierat av socialistinternationalen? Kunde den politiska rehabiliteringen av Arafat handla om en likadan samordning som i Afrika?
– Det finns inget officiellt belägg för detta, men Willy Brandt, Bruno Kreisky och Olof Palme satt alla med i socialistinternationalen och kunde där samtala om dessa frågor ostört. Även om det tog lite tid växte en gemensam strategi fram. Det är ingen vågad gissning att det fanns en samordning, svarar Bengt G Nilsson.

Vilken roll spelade Moskva i detta?
– Det går inte att uttala sig om, det blir spekulationer. När det gäller Afrika så matchade agendorna varandra. Ansvariga svenskar var väl medvetna om att vapenleveranserna till de marxistiska gerillorna sköttes av Sovjet.

– Det man kan säga är att även om Palme var mycket noga med att inrikespolitiskt distansera sig från Sovjetkommunismen, landades hans utrikespolitiska beslut ofta i överensstämmelse med önskemålen från Moskva.

RUBEN AGNARSSON