I en kartläggning som “Kalla fakta” gjort tillsammans med Statistiska centralbyrån visar det sig att minst 
5 500 barn var borta från skolan minst 4 veckor i rad, eller mer än hälften av skoltiden under höstterminen 2017. Dessa elever kallas hemmasittare.
Enligt en studie som Karolinska institutet gjort är 75 procent av alla hemmasittare barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. 
Lia Sjöström har jobbat som lärare och specialpedagog i snart 30 år. Just nu jobbar hon som övergripande specialpedagog på en grundskola i Tranås. Hon jobbar dagligen med de barn som har svårt i skolan på olika sätt.
– Man kan se tydligt att det här problemet har växt mycket bara de senaste 5-10 åren. Och det kryper längre ner i åldrarna, säger hon.

Relationen till vuxna

Lia tror att problemet börjar redan på dagis där barn har långa dagar i stora barngrupper och därmed inte får möjligheten att knyta an till vuxna, varken personalen på dagis eller föräldrar.
Hon upplever också att det i dagens samhälle är vanligt att föräldrar fokuserar mycket på sina egna liv.
– De vill förverkliga sina drömmar, de vill hinna träna, jobbar hårt för att ha råd att köpa det senaste, de vill ha koll på sociala medier, och hinner då inte ge barnen den uppmärksamhet de behöver.
Lösningen för att få ihop vardagspusslet blir ofta att ge barnen skärmtid, menar Lia.
– Man kan se överallt att föräldrar använder mobiler och surfplattor som barnvakt. Det kanske är smidigt just då men det kan få stora konsekvenser. Man låter internet lära barnen saker och det är sällan föräldrar har koll på vad barnen ser, säger hon.
På sina surfplattor får barnen snabba belöningar, men i skolan fungerar det inte på samma sätt vilket är svårt för många barn, menar Lia. Hon upplever också att många föräldrar inte orkar sätta gränser.
– På många barn ställs inga krav och det blir då svårare för dem i skolan.
Lia berättar också att hon ofta ser negativa konsekvenser av att barnen använder sociala medier.
– Mobbningen som tidigare stannade i skolan följer nu med barnen hem. Det är många barn som säger att de inte tycker om hur de ser ut och att de inte vill leva längre. 

“En skola för alla”

“En skola för alla” är ett begrepp som myntades i och med införandet av 1980 års läroplan. Begreppet är en politisk vision som innebär att den obligatoriska skolan i Sverige ska vara en skola dit alla barn och ungdomar är välkomna och där utbildningen är anpassad efter individuella förutsättningar.
Lia upplever att många har tolkat "En skola för alla" som att alla elever ska lära sig med samma metoder och i samma miljö som alla andra.
– Det låter så fint att vi ska inkludera alla, men vi måste se till individerna och deras behov. Det är viktigt att hitta sätt att jobba på som fungerar för eleven som individ. Att sätta ett barn med speciella behov i en vanlig klass brukar gå ganska bra om det sker på deras villkor, säger hon.
– Alla elever behöver struktur. Men för elever med speciella behov kan det vara extra viktigt.
Men det är inte alltid klassrummet som är ett orosmoment.
– Skolgården, matsalen och omklädningsrummet är sårbara miljöer för vissa elever. Vi försöker hitta metoder för att dessa elever ska kunna vara med på sina egna villkor.

Brist på resurser

Alla skolor har inte ekonomi nog för att anställa den specialkompetens de behöver. 
– I min roll har jag ansvar för 380 elever, säger Lia.
Lia tror att det kan lösa mycket om det finns undervisning om barn med särskilda behov redan på lärarutbildningen. 
Hon berättar också att vissa skolor är väldigt trånga och därmed saknar rum dit elever kan gå undan om de behöver. Att ha sådana rum kan göra stor nytta, menar hon.

Få hjälp tidigt

På Lias skola jobbar de i förebyggande syfte, de vill upptäcka de elever som behöver extra hjälp tidigt, så att de kan få den hjälp de behöver på en gång.
– Ofta kan man se att de inte är riktigt inkluderade i gruppen, de kanske upplevs lite annorlunda. Då försöker vi prata med eleven och dennes föräldrar för att se vad vi kan hjälpa till med, säger Lia.
När ett barn börjar få upp emot 10-20 procents frånvaro är det också ett orostecken. När elever inte får den hjälp de behöver klarar de inte av skolan till slut.
– Jag har sett barn krascha så tidigt som i tredje klass.
När det har gått så långt att barn stannar hemma istället för att gå till skolan försöker man på Lias skola jobba aktivt med barnet och dess föräldrar för att skapa en väg tillbaka. 
De kan också ta hjälp av till exempel familjeverksamheten, som kan stötta familjerna i hemmet.
Lia tycker att det är viktigt att personalen på skolan jobbar tillsammans för att skapa en bra miljö för alla elever.
– Jag jobbar mycket med att ge vidare min kunskap till de lärare jag jobbar med. Men jag är också ett bollplank för rektorer, assistenter och föräldrar. Jag kontaktar även Barn och ungdomspsykiatrin när det behövs.

Känner sig misslyckade

Lia nämner att elever ska bedömas i alla ämnen redan i första klass. Hon har sett att det får en negativ effekt på barnens självförtroende och självkänsla. Hon berättar att barn redan i tidig ålder säger att de är “misslyckade” och Lia tror att det kan kopplas till det nya bedömningssystemet.
– Jag tycker absolut att lärare ska utvärdera hur eleverna ligger till så att de lär sig det de behöver, men att bedöma en elev redan i första klass ger inga bra resultat, tror jag.
Lia tror att det är bättre att hitta andra sätt att hjälpa sina elever att nå sitt fulla potential.

Som förälder

Lia är inte bara specialpedagog utan även mamma till fem barn. Hennes äldsta barn växte upp på 80- och 90-talet medan hennes yngsta växer upp i dagens samhälle. Hon tycker att skillnaden är stor.
– Jag och min man jobbar medvetet med att vår yngsta son ska få vara ute i naturen, och få möjlighet att leka med leksaker som utvecklar hans kreativitet, precis som de äldsta barnen gjorde. Min yngsta får sällan skärmtid och när han får det ser vi till att titta tillsammans med honom.
Det saknas viktig forskning om vad skärmtiden gör med våra barn, tycker Lia som är ganska tveksam till att skärmtid är bra. Vi internet får barnen ta del av värderingar som ofta är något helt annat än vad föräldrarna står för, menar Lia.
– Jag vill självklart ge vidare min egen värdegrund och sätt att se på livet till mina barn. Jag vill att de i alla fall ska få möjligheten att välja vad de tycker och vill.
Lia hade gärna sett att den nya regeringen ger föräldrar större möjlighet att kunna ta ut tid för att umgås med sina barn, även när de nått  skolåldern.
Hon önskar också en utbildning för föräldrar med skolbarn och tonåringar, liknande den man får när man blir förälder till ett spädbarn.
LOVISA LANDIN