Hon kallar sig Estonia-änka. Bakgrunden är att hennes man Ove Nilsson, född i Hökön 1,5 mil från Älmhult, omkom i Estonia-katastrofen 1994. Vid jul skrev Elisabet Nilsson, 67, från Osby, sin livs första insändare. Hon var upprörd över att de överlevandes berättelser efter Estonia-katastrofen – av journalister – avfärdades som konspirationsteorier. ”Det centrala i journalistiken är väl att söka sanningen?”, skriver hon i sin insändare, som publiceras på nästa uppslag.
– Bakgrunden var att jag i höstas för första gången någonsin kunde se fram emot årsdagen i september med lite förväntan, säger hon och beskriver hur de överlevande äntligen fick komma till tals i Henrik Evertssons uppmärksammade dokumentärfilm om Estonia.
– Det skapade en förväntan om att sanningen kanske skulle komma fram, förklarar Elisabet Nilsson.

Sitt livs första insändare

När sedan Magasinet Filter och tio journalister på DN Debatt avfärdade överlevandes berättelser och dokumentationen av hålet på styrbordssida som konspirationsteorier blev hon upprörd. För första gången i sitt liv skrev hon en insändare och skickade den till fyra av Sveriges största dagstidningar. När sedan Magasinet Filter och tio journalister på DN Debatt avfärdade överlevandes berättelser och dokumentationen av hålet på styrbordssida som konspirationsteorier blev hon upprörd. För första gången i sitt liv skrev hon en insändare och skickade den till fyra av Sveriges största dagstidningar. Det visade sig att Göteborgsposten och Aftonbladet inte hade plats i tidningen. Dagens Nyheter och Expressen hörde inte av sig överhuvudtaget.
– Aftonbladet hoppades att jag skulle får ett bättre besked hos någon annan tidning, berättar Elisabet Nilsson, som hade på känn att artikeln inte skulle släppas in.

– Det har vi anhöriga aldrig blivit tillfrågade om. Det är märkligt att vi inte fick en förfrågan. Jag har själv aldrig känt mig kränkt av dykningarna. När de officiella dykningarna skedde tog man inte vara på de kroppar man såg. Det är förskräckligt, betonar Elisabet Nilsson.

Överlevande ej hörda

Redan den 15 januari 1999 skrev 27 överlevande efter Estonia-olyckan till näringsminister Mona Sahlin: ”Det är absurt och kränkande att de som överlevt en av de största fartygsolyckorna i modern tid aldrig har hörts av de som blivit satta att utreda olyckan”.

Brevet har aldrig besvarats.

Bakgrunden till brevet var att ett stort antal överlevande via ett initiativ från Ersta sjukhus under hösten 1998 hade fått möjlighet att träffas och samtala om sina erfarenheter. De upptäckte då att haveriutredningen under sin utredning inte hade varit i kontakt med eller talat med de överlevande. Alla som träffades på Ersta sjukhus ställde sig bakom brevet, vilket var 27 av totalt 51 överlevande svenskar. Anders Ericson, som själv överlevde katastrofen, var den som sammanställde brevet till Mona Sahlin.
– Vi konstaterade att vi inte hade hörts och att vi hade en helt annan bild av sjunkförloppet än haveriutredningen, säger han till Inblick.

Rättegång inledd

Han berättar att Statens haverikommission har träffat överlevande två gånger under hösten, den 29 oktober och 16 december.
– De avser att under våren träffa en och en i ett personligt möte, berättar Anders Ericson.
Drygt 26 år efter katastrofen är en svensk haverikommission intresserad av att prata med de överlevande om deras ögonvittnesskildringar. I måndags inleddes rättegången mot Stora journalistpris-vinnaren Henrik Evertsson och ROV-kameraoperatören Linus Andersson. Anklagelsen gäller brott mot det förbud mot dykning som regleras i lagen om skydd för gravfriden vid vraket. Statens Haverikommission vill häva gravfriden och dyka vid Estonia. Inrikesminister Mikael Damberg har påbörjat ett analysarbete om griftefriden vid Estonia för att se hur reglerna skulle kunna ändras. Och två tredjedelar (64 procent) av det svenska folket vill att Sverige fortsätter utreda Estoniakatastrofen genom nya dykningar vid vraket. Endast 21 procent svarade nej.

Ändrar inte

Haverikommissionens, regeringens och allmänhetens krav på nya dykningar ändrar inte på anklagelserna mot Henrik Evertsson och ROV-kameraoperatören Linus Andersson, menar kammaråklagare Helene Gestrin, som lämnat in en stämningsansökan mot de två journalisterna.
– Krasst sett, en pågående lagändring där staten kan utföra undervattensoperationer vid Estonia påverkar inte om dessa undervattensoperationer var tillåtna. Antingen är något otillåtet eller inte. Det kan möjligen påverka hur straffet blir, säger hon till Inblick.
Hon delar inte försvarets ståndpunkt som menar att den svenska lagen om gravfrid inte gäller, eftersom operationen utfördes av en tysk båt och då Tyskland inte har skrivit under gravfridslagen. Helene Gestrin menar att rättegången heller inte kan ta hänsyn till att undervattensfilmningarna har vunnit Stora journalistpriset och har lett till statliga utredningar i tre länder.
– Brott kan begås även med ett gott syfte. Är det brottsligt så är det brottsligt. Så är det även med journalistiskt arbete. Överträder man en lagregel så är det brottsligt.
Tingsrättens dom beräknas komma om ett par veckor.