– Egentligen blev jag frälst i tonåren. Jag blev döpt som fjortonåring. Men det hände saker som gjorde att jag valde bort kristenheten, berättar Elisabet.

Att Elisabet lämnade kyrkan berodde på att hon blev sårad. Idag har hon förlåtit, men på den tiden drog hon slutsatsen att kristna var hycklare och att de gör andra människor illa. Hon tog helt avstånd från den kristna gemenskapen.

– Jag träffade min man och vi hade ett bra liv. Vi var dansmusiker på fritiden samt höll på med motorsport och friluftsliv. Vi hade samma intressen, fortsätter hon.

När Elisabet och hennes man hade levt tillsammans i 25 år blev han plötsligt sjuk. Han fick en hjärtsjukdom och läkaren sa att han inte hade så många år kvar att leva.

Bra musiker

Elisabet upptäckte att mannen, som inte var frälst, började titta på Kanal 10 på dagarna. Det förvånade henne.

– När jag kom hem efter jobbet satt han och tittade på Kanal 10. Jag frågade honom varför. Han svarade att Nenne och gänget var bra musiker, berättar Elisabet.

– Hallå! De spelar tre ackord. Det är samma som dansmusiken som vi brukade spela, menade jag. Men han fortsatte att titta på Kanal 10, minns hon.

Men Elisabet skulle bli ännu mer överraskad och förvånad över vad som hände i makens liv.

– Till slut sitter han och berättar för en granne att han tror på Gud, Jesus och på hela köret.

Maken ville att de skulle gå till Pingstkyrkan, men där gick Elisabets gräns.

– Jag hade varit i Pingstkyrkan mycket när jag var ung. Jag sa till honom att jag inte ville ha med kristna att göra. Du vet inte hur mycket ont de kan göra, sa jag.

Jobbig period

En dag efter att paret varit i Luleå och handlat åker Tomas till grannen för att fixa bilen. Elisabet är hemma och lagar mat. Maten blir klar och hon väntar på att han ska komma hem, men ingen kommer.

– Jag ringer en annan granne som går ner till garaget för att titta. Sedan ringer det från 112. De säger att jag ska ta mig till garaget. Då hade han dött. Han var död.

En jobbig period följde och Elisabet höll på att "klappa ihop". Det som höll henne vid liv var barn och barnbarn. Enda utvägen hon såg var att gå och prata med en präst i Svenska kyrkan.

– Jag kunde inte gå till psykiatrin för där har jag jobbat och kände alla. Prästen hade total tystnadsplikt. Jag pratade med henne om det som var. Det kändes som jag hade en blöt filt över mig.

Elisabet beskriver det som om att hon vände ut och in på sig själv både hos prästen och när hon var hemma själv.

Hon kunde inte sova på nätterna och en natt satt hon uppe och la patiens på datorn.

Ett ljus i rummet

– Jag satt vi datorn och la någon fånig patiens. Plötsligt var det ett vitt sken i mitt sovrum. Jag trodde att det var en lykta som höll på att gå utanför. Men det var inte så.

– Det var ett ljus i mitt sovrum och det här ljuset innehöll mycket värme. Det var som om ljuset sa till mig att min man hade det bra och att han var hos Jesus.

– Då blev jag lugn. Efter det kunde jag känna att jag ville leva igen. Och jag tänkte att nu ska jag göra som min man sa. Jag ska gå till Pingstkyrkan, berättar en rörd Elisabet.

I kyrkan kände många igen henne sedan ungdomstiden och välkomnade henne med öppna armar.

– Det var som att komma hem. De mötte mig med ett: "Tjena Bettan!" Det var så naturligt. Det var där jag hörde hemma.

Idag har Elisabet en tro som bär henne i genom det som är tungt. Och livet har fått en mening igen.

– Jag kan säga att jag vill leva. Det kunde jag inte säga innan. Det som höll mig vid liv var barn och barnbarn.

Trivs i kyrkan

Hon jobbar heltid som avdelningsföreståndare för ett hem med ungdomar som farit illa. Men hon hinner också hjälpa till i Second handbutiken i kyrkan.

– Det känns bra att jobba för människor som har det sämre än vad jag har det. Överskottet skickas till skolverksamhet i Tanzania. Många går ut gymnasiet och högskolan där.

På söndagarna går hon på gudstjänst i kyrkan. I kyrkan finns duktiga musiker och hon gillar att lyssna till predikningarna.

– Jag tycker om predikningar som lär mig någonting. Vår pastor får ihop det till en begriplig predikan som man kan ta till sig. Det tycker jag är bra. Det är helt otroligt, avslutar Elisabet som precis firat jul och nyår med familjen.
MONIKA EKSTRÖM

Elisabeth blev helad i höften på Israelresa

Inte nog med att Elisabet hittade tillbaka till en tro som bär. Hon har också blivit fullständigt helad från värk i höften.

Det skedde på en resa till Israel för drygt ett år sedan.

Under många år krånglade Elisabets höft och den blev bara sämre och sämre.

– Vissa dagar gjorde det riktigt ont. Jag var inte tillräckligt gammal för att få protes för de håller bara ett visst antal år. Men jag hade så ont att jag hade svårt att sitta i fred, berättar Elisabet.

I det tillståndet åkte hon till Israel och bestämde sig för att gå på muren som omringar Jerusalem, för det hade hon aldrig gjort tidigare.

Skeptisk människa

– Det var upp och ner i trappor och då hade jag så ont att jag knappt kunde ta mig fram.

– Men tjurskallig som är jag är tog jag mig ändå runt och ner.

Elisabet reste med Kanal 10:s resa och på kvällen efter vandringen skulle det vara möte med bland andra reseledarna Kjell och Gunilla Lindstedt. De skulle be för sjuka.

– Jag är en skeptisk människa. Jag går inte fram, tänkte jag.

– Jag har haft väldigt svårt att tro på sådant där. Jag har inte tvivlat på att Gud kan. Men det är något som händer andra, inte mig. Men jag hade så ont.

Till slut tog smärtan överhanden och hon gick fram för förbön.

Smärtan försvann

– Så händer det där när jag sitter på en stol och Kjell ber. Det släpper i höften. Sedan dess har jag inte haft ont. Det var 2015, nu är det ett och ett halvt år sedan.

Idag kan hon promenera igen och vara ute i naturen som hon älskar.

– Jag är bara 60 år och ska ju kunna röra mig. Jag kan gå i skog och mark och överhuvud taget vara ute.

I höstas åkte hon på återbesök till Israel. Fortfarande helt utan smärta i höften.
MONIKA EKSTRÖM