– Vi har varit ihop i så många år och det har varit mest lycka. Men vi vill inte sticka under stol med att det var tufft innan vi blev kristna, berättar Titti som behöll sitt eget efternamn när de gifte sig.
– Vi hade ett liv där vi präglades av världsliga värderingar, fortsätter hon.
Men genom alla år har de lyckats hålla ihop. Nyckeln tycks vara förlåtelse och kommunikation.
– Man växer tillsammans även om man har olika åsikter om mycket. Vi diskuterar mycket, men det är inte viktigt att alltid ha rätt utan man kan stanna upp och låta det vara, fortsätter Johnny.
Skilsmässa har aldrig varit ett alternativ för dem, utan de vill vara förebilder för sina barn.
– När man bildar familj och skaffar barn, då har man gjort sitt livs val. Då ska man jobba på det, konstaterar Johnny.
Inget ska fattas
Titti fyller i att det finns människor som misslyckas, men att Gud är god även i de fallen. Titti och Johnny har lätt att försonas och ser det som en styrka.
Titti ser också tacksamhet som en nyckel.
– När man är tacksam för det man har blir livet rikare än när man tänker på vad man inte har. I Psalm 23 står det "Inget ska fattas mig".
Innan de var frälsta gick de på fester och mötte personer som ville få dem på fall.
– Ibland var det bekanta som flörtade med min man eller vice versa och man blev sur. Som kristen vet man vem man tillhör, berättar Titti.
En jobbig tid i äktenskapet var när de fick en dotter med en ovanlig muskelsjukdom. Johnny flydde in i jobbet och Titti flydde in i andra saker. Idag har de lagt det bakom sig.
– Vi har båda misslyckats och reparerat skadorna. Det är det nya livet som gäller för oss idag.
Det var i samband med krisen i livet som de blev frälsta och Titti ger Gud äran för att de inte är skilda.
– Det är bara Gud som ska ha äran för att vi sitter här idag. Han ville verkligen något annat än skilsmässa i vårt liv.
Hur mycket pratar ni och vad betyder kommunikation i äktenskapet?
– Titti pratar och jag lyssnar, skojar Johnny.
– Vi pratar igenom det vi tycker olika om och så ger jag mig, fortsätter han.
– Det är jag som ger mig, rättar Titti.
– Båda tänker: "det är alltid jag som får ge mig", men man får förstå att det är så man upplever det. Det är bara att jobba vidare, säger Johnny.
De ser det också som en styrka att de är olika.
– Johnny brukar skoja och säga: "Hade du fått bestämma hade vi suttit i ett slott." Men hade Johnny fått bestämma hade vi fortfarande bott i vår första etta, säger jag.
De är olika på många saker, men kompletterar varandra. Titti vill ge rådet att lära sig att kompromissa.
– Det kan vara jobbigt om den ene är ekonomisk och inte den andre. Det är viktigt att man inte trampar över, så att man inte gör varandra illa.
Titti är spontan och kan fatta impulsbeslut. Då behöver hon vänta in Johnny som till exempel vill åka hem och mäta om den nya soffan kommer att få plats.
– När vi kommer tillbaka till affären så kan den vara slutsåld. Ibland har jag kunnat få panik, men där kommer fördragsamheten in. Till slut blir det ändå en soffa, berättar Titti.
–Vi tar det lite med humor. Folk tror att jag får allt jag vill, men Johnny är ganska bestämd.
I de stora besluten är de eniga. Båda tycker om att resa och prioriterar det gärna.
– Vi är glada för värmen och att kunna resa bort. Då släpper vi allt från hundar till vår älskade dotter. Vi behöver perioder när inget pockar på oss.
Varje morgon ber de tillsammans för Sverige, kristna äktenskap och familjen.
– Jesus är vår förebild i hur man vill vara. Det är till honom vi går dagligen i olika situationer.
Mötte Jesus
Titti blev frälst när hon var 42 år. Sedan följde resten av familjen i samma spår.
– Jag har alltid trivts med livet, men jag kände att det var något som jag saknade.
Hon gick och spådde sig och läste om new age, men gick inte djupare in på det. Men det var i det andliga som hon sökte. När mormoner knackade på dörren blev hon intresserad.
– Vi gick med en sväng i mormonkyrkan. Friden, sanningen och vägen hittade vi inte där.
– Man tar skada av att söka andligt fel, men det jag märkte mest var att jag drömde konstigt när jag gick till mormonkyrkan.
När hennes farbror Egon Zandelin hörde att hon sökte i det andliga så började han be för Titti.
– Egon satte igång och be i sin församling i Stockholm och de bad i Sollentuna.
I samband med det gick Titti in i Libris bokhandel i Malmö och köpte en bibel.
– Jag la den på nattduksbordet. Jag både ville och inte ville läsa den. Det var tryggt att den låg där.
Sedan gick Titti på Libris Café Hipp. Där fanns en kvinna som började prata med henne och det kom också en kvinna som tidigare varit med i mormonkyrkan.
– De pratade och började be med mig. Hon från mormonkyrkan började be i tungor och jag blev så gripen. Jag tror att jag blev förlöst där.
– Där kände jag att hon hade det jag sökte. Sedan började vi gå i gamla Elimkyrkan.
Efter det kom många från Tittis släkt och familj till tro.
– Det kom mycket frukt efter Egons böner. Så när man ber får man tänka på att det kan lossa och komma fler på samma gång.
Johnnys väg
Johnny hade med sig kristendomskunskapen från skolan. Från klass ett och upp till sexan var första lektionen psalmsång och bibelläsning.
– Jag fick med mig rätt mycket därifrån. De tio budorden fick vi lära oss utantill. De är grunden hur man ska betrakta sig själv och sin medmänniska.
Efter skolan levde han mer ett världsligt liv, men när det blev krisigt i familjen och Titti döpte sig valde han att gå samma väg.
– Det var krisigt hemma. Jag jobbade på dagarna och sov på sjukhuset på natten hos Martina, vår dotter. Hon var mycket sjuk. Titti var på sjukhuset på dagarna och sov med de andra barnen på natten.
– Vi levde nästan parallella liv. Det var svårt för oss. Vi hade många tunga år.
De sa farväl till sin sjuka dotter många gånger, men Gud hade en annan plan. Martina döptes när hon var 11 år och då vände det.
– Vi vet inte hur det hade sett ut annars med Martina. Idag är hon 35 år.
När Titti blev döpt och berättade om sina upplevelser valde Johnny att också säga ja till Jesus och döpa sig.
– Det var inte på allvar förrän när Titti blev döpt. Det var klart att vi skulle gå samma väg, berättar Johnny.
När Titti blev frälst släppte hennes fruktan och oro för Martina.
– Jag förstod att Herren har mer omsorg än de jordiska föräldrarna. Tack vare Gud har jag aldrig behövt ta tabletter för oro eller sökt i andra källor.
Oron försvann när Titti fick se en ängel vaka utanför dotterns dörr.
– Martina hade varit jättesjuk. Vi var på väg att förlora henne. En ängel stannade vid dörren. ”Frukta inte, det är en ängel från mig”, sa Herren till mig. Då blev jag fri från fruktan.
– Det är inget att vara avundsjuk på. Det är när man är helt slut själv som Gud tillåter att man får se det. Jag kände att Gud hade änglar överallt. Det är svårt att förstå om man inte varit med om det.
Titti och Johnny berättar om fler mirakler de har fått vara med om och Titti avslutar med:
– Jag fattar inte hur människor klarar sig utan Gud.
MONIKA EKSTRÖM