Therese Martinson bor med sin familj på Öckerö utanför Göteborg sedan fem år tillbaka. För tre år sedan gick hennes vän och kollega Emanuel Sandgren hastigt bort i cancer, bara 33 år gammal. Emanuel var gift med Jenny och paret stod familjen Martinson väldigt nära. De producerade musik och spelade in skivor tillsammans.
– Emanuel var först och främst en vän, men också medmusiker. Han spelade gitarr med oss i över tio år och de senaste fem åren hade han en producentroll när vi spelade in våra skivor, berättar Therese.
– Han var yngre än oss och tillförde så mycket fint och fräscht. Han förde in countrydoften i musiken, fortsätter hon.
Emanuel väntade tillsammans med sin fru Jenny sitt andra barn när läkarna konstaterade att han hade allvarlig cancer.
– De var så lyckliga över graviditeten och längtade efter August. Emanuel blev sjuk i obotlig cancer på våren och vi tänkte det här går inte.
– Jenny var höggravid och August föddes tio dagar efter Emanuels död. Det blev ännu en förstärkning av det som var fel.
Trygga famnen
I sorgen efter sin vän har Jesus varit Thereses tröst, men sorgeprocessen har tagit tid och många gånger varit svår. Samtidigt har hon fått omvärdera bilden av Gud, men valt att fortsätta tro att han är god. Tron bär hon med sig sedan barndomen.
Thereses mamma och pappa var troende och de gick till kyrkan som familj på söndagarna.
– Mina föräldrar har varit fina förebilder. Tillsammans med Gud har de varit den trygga famnen. Det har varit lätt för mig att välja Gud.
Gemenskapen i kyrkan betyder mycket för Therese genom hela livet, men speciellt efter Emanuels död.
– Jag är tro tillsammans med andra. Jag bär inte ensam. Jag kan säga: "Det här kämpar jag med" och någon annan kan be för mig.
– Så har det varit nu i den här processen med fokus på sorgen efter Emanuel. Vi är kyrka tillsammans med alla de heliga även de som inte finns kvar här. Livet är nu. Det är nåd att vi får leva.
Lämnade lunch
Jennys vänner hjälpte henne med praktiska saker efter Emanuels död. Therese brukade besöka Jenny på tisdagar och hade då ofta lunch med sig. De båda vännerna fick dela livet med varandra mitt i sorgen. Trots att det var Jenny som miste sin man fick hon vara ett föredöme för Therese.
– I all sorg är det Jenny som varit en förebild för mig. Jag hade med mig lunch och varje dag sa Jenny: "Tack för maten. Idag väljer jag att tro att Gud är god." Kan hon säga det vill jag också välja det, tänkte jag, berättar Therese.
– Samtidigt har Jenny varit så ärlig med smärtan och mörkret. Hon har gått in i det hon varit med om och inte värjt för det.
Även Therese bönegrupp betydde mycket. Tidigare var det hon som ledde lovsången i den lilla gruppen, men nu fick hon komma och be om hjälp och förbön.
– Jag fick komma och säga: "Jag var hos Jenny idag igen. Hon är kvar ensam. Emanuels plats är tom."
– Det var så skönt att komma till bönegruppen och uttrycka min sorg. De la sina händer på mig och ingöt hopp. Vi bar Jenny tillsammans.
– Vi kan tillsammans komma inför Gud och be om hans frid och omsorg.
Skrek på Gud
Men Therese fick omvärdera sin bild av Gud efter vännens död.
– På ett sätt gick jag in i en gudskris. Jag behövde omvärdera min tro, säger Therese som gick ner till havet och uttryckte sin sorg.
– När det blåste skrek jag på Gud att jag var arg på honom. Jag var ledsen att jag fick plocka ner bilder hur jag sett på honom. Men nya bilder skapades.
Hon fick rådet att be om nya bilder.
– Jag bad: "Gud hjälp mig att se dig som du är" och Jenny hjälpte mig som sagt att ha kvar bilden av att Gud är god.
– Och sedan var min bön att inte bli bitter utan ha ett öppet hjärta för att låta Gud tala i det här. Samtidigt blev det en tröst att prata med andra människor som gått igenom sorger och kriser.
– Jag är tacksam över det som skett i spåren av detta. Det får ske saker i oss som levde nära Emanuel. Vi tar varandras händer och vi vandrar vidare med Gud. För Gud är god, trots allt.
– Min tro har fått nya rötter, kan jag känna det som. De har förgrenat sig under marken. Jag har kvar min barndomstro, men tron har fått fler förgreningar och djupare rötter.
Blev en skiva
Sorgeprocessen resulterade i skivan "På alla sidor omsluten" som Therese började skriva några månader efter Emanuels död under en resa till Israel.
Det var på hösten 2014 som Therese tillsammans med sin man Mattias åkte till Israel för att vara med på en låtskrivarretreat.
– Det hade gått några månader efter att Emanuel dött och jag kände inte för att spela eller sjunga.
Men när de kom till retreaten fick de en timme på sig att skriva något som sedan skulle presenteras för de andra.
– Det var någon annan som gav ramar. Något öppnades och jag blev inspirerad av allt i Israel.
En process
Therese fortsatte att skriva musik efter att hon kom hem från Israel. Varje fredag satte hon sig ner vid pianot hemma på Öckerö.
– Det blev min process att hantera alla frågor och gudsbilden. Jag sjöng ut dem och till slut blev det sånger av dem.
Vilken sång på skivan betyder mest för dig?
– Det är svårt att säga. Det pendlar hela tiden, men det är de olika psalmerna 57, 71, och 139. De tröstar mig.
Sången "The boys are doing fine" har också varit viktig för Therese.
– Den kom till när Jenny hade köpt en ny elcykel med låda framför för att kunna skjutsa pojkarna. När jag skrev den såg jag Jenny på cykeln. Hon vände sig mot solen och valde att tro att Gud var god även fortsättningsvis.
– Jag skulle vilja säga detta till Emanuel att pojkarna mår bra även om livet är svårt.
När Therese satte sig vid pianot för att bearbeta sorgen var inte tanken att ge ut någon skiva.
– Jag skrev sångerna för min egen skull. Jag hade ingen tanke på att någon skulle lyssna på dem.
Det var andra i omgivningen som uppmuntrade henne att spela in en skiva för de kände att musiken kunde ge tröst.
– Nu sedan den kommit har flera hört av sig och önskar en skiva till någon som går igenom en sorgeprocess. Det är fantastiskt att få vara med och bidra med tröst.
Hur känns det idag när det gått en tid?
– Jag är jättetacksam för Jenny och barnen. Vi lever i en saknad, men sorgen har nya ansikten på något vis. Det blev inte som vi ville. Det blev på ett annat sätt, men det blev också bra.
Therese har själv tre barn tillsammans med sin make Mattias som hon varit gift med i 24 år. Hon arbetar som sångpedagog och är utbildad musiklärare.
– Mötet med eleverna är fantastiskt, att se en individ utvecklas genom sången. Man hittar en kontaktyta med sig själv.
– Som jag ser det är musiken en kontaktyta med Gud där jag sjunger ut min vånda, min längtan och mitt tack, avslutar Therese.
MONIKA EKSTRÖM