Patrik Hagman är teolog vid Åbo akademi. Han har skrivit flera böcker och har en podcast om böcker och teologi. I september kommer han ut med en ny bok, "Sorgens gåva är en vidgad blick", som handlar om de sorger han själv fått gå igenom och vad de har lärt honom om livet och tron.
Patrik växte upp i en kristen familj i finska Österbotten. När han var i tidiga tonåren drabbades hans pappa av cancer. Det blev år av kamp mot den dödliga sjukdomen.
– I familjen turades vi om att vara nedstämda. Alla kunde helt enkelt inte vara nedstämda och ledsna samtidigt, för när det var jobbigt behövde vi bära varandra.

Finns inga garantier

Dagarna innan pappan dog var Patrik på ett kristet ungdomsläger.
– Genom åren var det tusentals personer som bad för pappa och vi fick också flera profetior om att han skulle bli helad. 
– Läkarna hade sagt att det inte fanns mer att göra, men vi trodde på ett helande. Vi bad jättemycket för honom på lägret och jag var övertygad om att han skulle bli frisk. Det blev han inte. Några dagar senare dog han. Då var jag 21 år gammal. Jag fick lära mig att det finns inga garantier, inga regler för hur Gud handlar i våra liv.
– Det blev uppenbart för mig att jag hade att välja mellan att tro att Gud gör fel eller att människor misstar sig om hur Gud är. Det var nog lite på grund av detta som jag sökte mig till teologin. Det blev så tydligt att jag behövde en teologi som håller även när livet går sönder.

Ett liv på sjukhus

Strax efter pappans död träffade Patrik sin blivande hustru Kika. De gifte sig och fick en son, Joel. 
– Vi var en vanlig småbarnsfamilj. Men 2011, när Joel var tre år, började hans beteende förändras. Först tänkte vi att han nog bara kommit till en trotsålder. Men han började också kräkas mycket. Vi tog honom till sjukhus för undersökning och det visade sig att han hade en hjärntumör stor som en avokado.
Det blev starten för flera år då familjen mer eller mindre levde på sjukhus. Joel fick olika behandlingar. Han opererades, fick cellgifter och strålning. 
För att hantera det jobbiga försökte Patrik fokusera på det positiva.
– För att orka lite till behövde vi hitta ljusglimtar. Som att personalen var engagerad, som att vi fick ta ut Joel på en promenad eller att hålla fast vid de ögonblick av vanligt liv vi kunde åstadkomma mitt i sjukhustillvaron.
Joels sjukdom förde Patrik och Kika närmare varandra – och Gud.
– Joels sjukdom gjorde oss mer sammansvetsade. Vi var båda kristna, men Kika kom inte från någon kristen familj och hade en lite annan utgångspunkt än vad jag hade.

Samtal om himlen

För Patrik blev det inte någon troskris när Joel blev sjuk. Den frågan hade han bearbetat redan när hans pappa blev sjuk och dog. 
– Många bad för Joel att han skulle bli frisk. Men efter två år var läkarvetenskapens metoder utdömda och strax efter att han fyllt sex år dog Joel ifrån oss.
Ett år tidigare hade Joel varit med på sin gammelmorfars begravning.
– När vi skulle berätta för Joel att han kommer att dö utgick vi från den begravningen. Vi frågade om han var ledsen och rädd. Vi förklarade att läkarna inte kunde göra mer åt tumören. Att han skulle komma till himlen, där han skulle träffa gammelmorfar, Jesus och även oss.
– Efter det samtalet blev Joel lugnare. Han verkade acceptera vad som hände. De närmaste dagarna var han lite bättre och kunde till och med leka lite. Men dagarna gick och Joel tynade långsamt bort mer och mer.
Under hela Joels sjukdomstid hade Patrik och Kika en blogg där de berättade om Joel och hans kamp mot sjukdomen. Många människor, både kända och okända, engagerade sig och bad för familjens situation. När de berättade på bloggen att Joel bara hade en kort tid kvar att leva blev det faktiskt Patrik och Kika som fick ge stöd till andra.
– Folk kom för att trösta oss. Men de var ofta i sämre skick än vi och det blev att vi fick trösta dem istället. Vi hade kommit längre i vår bearbetning av sorgen. Samtidigt var det något som gav oss kraft och som gav vårt lidande något slags mening, när vi kunde hjälpa andra.

Hopp för evigheten

Under de kaotiska åren var tron på Gud en stabil grund.
– För mig och Kika var det en lättnad att ha tron på Jesus. Om vi inte hade haft ett hopp för evigheten och inte kunnat säga till Joel att vi skulle ses igen, och allt hade varit mycket svårare.
Att Joel dog, trots att så många människor bad för honom, kunde Patrik tackla utan bitterhet.
– Bön är ett mysterium. Jag håller fast vid rätten att inte förstå hur det fungerar.
– Det är viktigt att vi ber. Men det finns ingen begriplig koppling mellan hur mycket man ber och vad som blir resultatet. Men även om Gud inte grep in och gjorde Joel frisk så mötte han oss ändå på andra, vardagliga sätt.

Vid gränsen för vårt vetande

Att människor är rädda för döden ser Patrik som något fullkomligt begripligt.
– Vi är rädda för det som vi inte vet något om. Och när det gäller döden slår tron mot gränsen för vårt vetande. 
– Tyvärr är vi också rädda för att tala om döden och att tala med människor som lever nära döden. Det är som att vi är rädda för att döden smittar. När Joel blev sjuk gick vi omkring som levande påminnelser om att det värsta människor kan föreställa sig faktiskt händer.
Patrik menar att det finns en dubbelhet i vår kultur. På ett sätt är vi fixerade vid döden. I filmer och tv-serier finns döden alltid med, men det handlar om en extraordinär och mystisk död. 
– Den vanliga döden däremot, att människor dör på äldreboenden och sjukhus, den är vi rädda för och den undviker vi att prata om. Det hjälper oss inte.

Döden en del av livet

Joels död var inte sista gången som Patrik fick uppleva sorg på nära håll. Två år senare fick Patrik ett telefonsamtal från hustruns arbetsplats. Kika hade fått ett kraftigt stokeanfall på jobbet. Ambulans tillkallades och hon fördes till sjukhus. När Patrik kom fram var Kika medvetslös. 
– På sjukhuset försökte de med olika behandlingar, men efter en vecka orkade hon inte längre. Hon dog och lämnade mig ensam.
– Den första tiden var kaotisk. Jag tänkte mycket på vem jag är nu. Jag är inte Joels pappa och jag är inte heller Kikas man. Plötsligt var jag singel igen.
För Patriks del hade döden vid det här laget nästan blivit något slags rutin. Han hade insett att döden är en del av livet.
– Att ställa frågorna ”Varför?” och ”Hur kunde Gud tillåta det här?” hjälper inte. Den typen av frågor leder ingenstans och har inget svar.

Glädje bortom graven

Under de tuffa åren fann Patrik tröst i både böner, bibelord och sånger.
– På båda begravningarna sjöng vi sången ”Det finns djup i Herrens godhet (…) Det finns glädje bortom graven och en framtid fylld av sång”. Det är en stark sång. Att sjunga den på en begravning och att verkligen stå för det som sången säger är en andlig övning i den högre skolan.
Patriks liv förändrades på många sätt efter Kikas död. Han fick ett nytt jobb och det blev en tydlig avgränsning mellan det gamla och det nya livet.
– Jag hade inget annat alternativ än att leva vidare. 
Idag lever Patrik i en ny parrelation och känner sig inte längre lika ensam. Han kommer aldrig att glömma Kika och Joel, men väljer att gå vidare i livet.
– Att minnas är vackert, fint och viktigt. Men att fastna i det förflutna hjälper inte. Om vi tror att varje ny dag är en gåva från Gud, så får vi ta en dag i taget och leva ut den.

Fylld av tacksamhet

Trots allt har varit med om känner sig Patrik fylld av tacksamhet.
– När sorgen väller in som den gör med jämna mellanrum, ofta till en början och efter en tid med lite längre mellanrum, så försöker jag vända känslan till tacksamhet för allt som jag fått.
– Att vara kristen handlar mycket om att öva sig i tacksamhet. Att be aftonbön och tacka för det som har hänt under dagen är en utmärkt övning i tacksamhet. Det är en av få saker som vi kan göra för att förbereda oss för det tunga som livet ger oss.
EVA RUDERSTAM