
Eveliina Wikström följde med sin mamma till kyrkan redan som barn. Men det var först i tonåren, när hon hittade vänner i kyrkan, som hon började trivas på allvar.
2009, när Eveliina var 15 år gammal, hände något. Ungdomarna från Södertäljekyrkan (nuvarande Hillsong Stockholm Södra) åkte till en ungdomskväll i Märsta.
– Under mötet kunde man komma fram för att få förbön. Jag kände att något drog mig framåt, samtidigt som något annat i mig kämpade emot. Men jag gick fram och jag fick ett första möte med Gud.
Efter det började Eveliina engagera sig i kyrkan på allvar, bland annat i lovsångsteamet.
– Kyrkan blev inte längre något som jag bara gick till då och då, den blev en del av mitt liv.
Fick panikångest
Efter studenten visste Eveliina inte riktigt vad hon skulle göra. Hon fick jobb på en biograf, där hon även jobbade en hel del söndagar. Det ledde till att hon mer och mer kom bort från kyrkan.
Hösten 2014 åkte hon till England för att plugga engelska och då valde hon aktivt att sätta sitt kristna liv på paus.
– När jag satte mig i planet så sa jag till Gud: ”Jag släpper dig nu. Jag vill se om jag kan klara mig själv.”
När Eveliinas morfar dog reste hon hem för att gå på begravning och besöka släkten, både i Sverige och i Finland. Kvällen innan hon skulle resa tillbaka till England drabbades hon av en panikattack.
– Det var något helt nytt för mig. Jag hade haft lite ångest ibland, som de flesta kan ha. Men det här var extremt. Det kändes som att jag skulle dö. Det var en verkligt konstig känsla.
Inte tid att krascha
Till slut lyckades Eveliina, med mammas hjälp, lugna ner sig och nästa dag reste hon till England för sina två sista studiemånader.
– Jag försökte fokusera på att klara studierna och få bra betyg. Jag tänkte att om jag kraschar, så får jag göra det när jag kommer tillbaka till Sverige.
Våren 2015 var Eveliina hemma igen och gick tillbaka till jobbet på bion. Men hon mådde inte bra.
– Jag drabbades av ångestattacker. En dag när jag satt hemma kom plötsligt tanken att jag skulle ta en kniv och sticka den rakt i min mage. Sådana tankar hade jag aldrig haft tidigare, och jag fick panik bara av att tänka tanken.
Eveliina fortsatte att jobba, men hon mådde sämre och sämre.
Tillbaka till Jesus
En dag träffade hon ett gäng från kyrkan. De hade saknat henne och ville locka tillbaka henne till kyrkan.
– Jag hade inte varit i någon kyrka på ett halvår, jag hade ju satt Jesus på paus. Men jag följde med till ett ungdomsevent i kyrkan. Och där kom jag tillbaka till Jesus. Jag gick fram för förbön och utan att jag sagt något till någon så bad pastorn för precis de saker som jag kämpade med i mitt liv, sådant som han omöjligt kunde veta om inte Gud hade inspirerat honom att be för det.
– Han sade också att det kändes som att jag var mitt i en dragkamp mellan Gud och den onda, men att Gud nu grep tag i mig och ryckte mig till sig.
– Jag fick ett nytt fantastiskt möte med Jesus och jag bara visste att Gud var på riktigt. Det kändes som att gå från mörker till ljus.
Eveliina blev aktiv i kyrkan igen och hon sökte sig allt närmare Gud. Men ångestattackerna fortsatte.
Konstant overklighetskänsla
– Jag hade aldrig tagit mig igenom den här tiden om jag inte hade haft Gud vid min sida. Jag visste att Gud inte hade satt mig i den här världen för att jag bara skulle dö. Han hade ett syfte för mig och jag stod fast i att Gud skulle göra något för att ångesten skulle upphöra. Men ändå somnade jag med ångest och vaknade med ångest. Min kropp blev så utmattad och det var som om jag levde i en konstant overklighetskänsla.
Eveliina överlät sina söndagspass på bion för att kunna gå till kyrkan och efter ett möte med chefen, där hon berättade hur viktigt tron och engagemanget i kyrkan var, gjorde chefen ett undantag och gav Eveliina ett schema där hon slapp arbeta på söndagar. En tid sedan fick hon dessutom ett nytt jobb på en förskola och slapp ifrån problemet med helgarbete.
I juli 2015 åkte Eveliina till Hillsong Conference i London.
– Jag mådde så dåligt att jag tänkte att jag nog inte klarar av att flyga. Jag var så rädd för att få fler panikattacker. Men jag bestämde mig ändå för att åka iväg.
Ångesten som bortblåst
Söndagen innan konferensen gick Eveliina som vanligt till sin församling.
– Det var ett så fantastiskt möte. Jag minns hur pastorn illustrerade sin predikan med en studsboll. Han sade att hur långt du faller påverkar hur hög uppstudsen blir. Jag blev så berörd att jag grät mig igenom hela predikan. Och jag tror att det var under den gudstjänsten som vändningen kom.
Eveliina reste till London. På ett av mötena sjöng de sången ”This is Living” (Det här är att leva). Då hände något i Eveliina.
– Jag hade vaknat samma dag och känt att livet med ångest och panik inte är värt att leva. Men efter att jag hoppat runt och gråtit till den sången så försvann all ångest. Från det att jag torkade tårarna var ångesten som bortblåst.
Det har snart gått ett och ett halvt år sedan mötet i London och Eveliina är fortfarande fri från ångest och panikattacker.
– Nu kan jag se tillbaka på den tiden ur ett nytt perspektiv. Idag är jag faktiskt tacksam för den ångestfyllda tiden. För om jag inte hade varit med om den, och upplevt hur Gud lyfte bort ångesten, så hade jag aldrig på allvar förstått att Gud är levande och på riktigt.
– Jag tror att jag behövde vara med om detta för att jag ska kunna hjälpa andra. Jag vet att många unga människor går igenom liknande problem, och jag vill gärna kunna hjälpa ungdomar att ta sig ur ångesten.
EVA RUDERSTAM